Boken "Ord i sikte" av K. V. Tahvanainen berättar om den optiska telegrafen i Sverige. Boken är på 55 sidor, i svartvitt och finns till försäljning i Tekniska museets butik. Följande text är en sammanfattning av boken.
Äldre tiders signalsystem var ganska primitiva i fråga om vad som kunde meddelas. Vårdkasarna utmed våra kuster kunde egentligen bara tala om när det var fara å färde. Mot slutet av 1700-talet kom de första egentliga telegraferingssystemen med möjlighet att från ort till ort sända detaljerade meddelanden om praktiskt taget vad som helst. Det var den optiska telegrafen som inledde telekommunikationerna i modern mening. År 1794, som andra land efter Frankrike, infördes i Sverige ett system för optisk telegrafering. Uppfinnare var Abraham Niclas Edelcrantz och konstruktionen bestod av tio fällbara luckor, som var och en var antingen "synliga" eller "ej synlig". Systemet kan ses som föregångare till dagens moderna dataspråk med dess ettor och nollor.
Frankrike pionjär
Det var Claude Chappe i Frankrike som banade väg för den optiska telegrafen. 1794, samma år som Chappes telegraf började användas, utfördes i Sverige de första telegraferingsförsöken med en konstruktion som var helt och hållet svensk. Det var kanslirådet A. N. Edelcrantz som var upphovsman till den. Till kung Gustav IV Adolfs födelsedag den 1 november 1794 sände han ett hyllningstelegram från Kungl. Slottet i Stockholm till Drottningholm, där kungen vistades.
Edelcrantz hade uppfunnit en optisk telegraf, som liksom den franska byggde på signaler med rörliga armar. Samtidigt arbetade han med en betydligt bättre konstruktion, som helt byggde på hans egna ideér. Han använde då tio luckor som var och en kunde ställas i två lägen: "synlig" eller "inte synlig". Det innebar vad man idag kallar ett binärt kodsystem, en föregångare till dagens dataspråk. Genom Edelcrantz lucksystem kunde man åstadkomma 1 024 olika signaler, och signalerna var betydligt lättare att avläsa än Chappes. Signalerna avlästes genom kikare på nästa station i en kedja som förenade orterna, varpå de repeterades till nästa station etc. tills adresstationen nåddes av meddelandet.
Kort efter det första telegraferingsförsöket mellan Stockholm och Drottningholm anlades telegraflinjer till Karlberg samt till Fredriksborgs och Vaxholms fästningar. Två år därefter från Grisslehamn över Ålands hav till Eckerö. Därefter anlades telegrafer mellan Göteborg och Marstrand, vid Helsingborg samt mellan Karlskrona och fästningarna utanför Karlskrona.
Chappes telegraf uppsatt på Louvren i Paris. Plansch ur "Afhandling om telegrapher" av A. N. Edelcrantz, 1796. Tekniska museets arkiv.
Telegrafen i kriget 1808-1809
Under finska kriget 1808-1809 byggdes telegraflinjerna utanför Stockholm ut, till Gävle, Landsort och Sandhamn. Från Stockholm till Gävle var det 31 mil vilket krävde 24 optiska telegrafstationer. Telegrafnätet kom väl till pass i orostider då rapporter och order kunde sändas med telegrafisk snabbhet. Vid god sikt kunde man räkna med en telegraferingshastighet av 12 tecken i minuten. Meddelandet "Nu kommer skärgårdsflottan och styr mot Öregrundsgrepen" tog 45 minuter att överföra från Gävle. En postryttare behövde två dagar att befordra ett brev på sträckan Gävle-Stockholm.
Efter finska kriget fick det optiska telegrafnätet i Sverige förfalla utom på stationerna i Göteborgstrakten. På 1830-talet uppstod åter spänningar i det utrikespolitiska läget i Europa och i Sverige insåg statsmakterna att det var nödvändigt att stärka försvaret. Som ett led i detta beslöts att återuppbygga det optiska telegrafnätet. Linjerna från Stockholm, Göteborg och Karlskrona sattes åter i skick och det planerades också ett nät mellan Stockholm, Göteborg och Malmö samt en linje till Oslo. De senare planerna kom aldrig till utförande.
Optisk telegraf. Lavering från 1833. Tekniska museets arkiv.
Återuppbyggnad och nedläggning
I det nya telegrafnätet som byggdes på 1830-talet infördes en nyhet. Den 1 maj 1837 öppnades nätet även för privattelegram efter att tidigare ha varit reserverat för officiella och militära meddelanden. Taxan för privattelegram var 32 skilling banco per depesch, oavsett hur lång texten var. Telegrafinrättningen, sedermera Telegrafverket, blev det första statliga företag i världen som upplät telegrafnätet till enskild korrespondens.
Det nya optiska telegrafnätet fick sin största utbredning 1854 då västmakternas flottrörelser i Östersjön under Krimkriget medförde skärpt kustbevakning kring huvudstaden. Då hade redan den elektriska telegrafen gjort sin entré. 1853 bildades Kongl. Electriska Telegrafverket och på några år byggdes den elektriska telegrafen till ett nät som omfattade hela riket. Från 1856 ingick den optiska telegrafinrättningen i Telegrafverket. De optiska telegraferna fick till en början vara kvar men ersattes så småningom med elektriska telegrafer. Den sista optiska telegraflinjen i Stockholms skärgård (Furusund-Arholma-Söderarm) lades ned 1876, medan linjen Göteborg-Vinga upphörde 1881.
Modell av optisk telegraf, tillverkad för Göteborgsutställningen 1923. Foto: Tekniska museets arkiv
Senast uppdaterad: 2012-01-23
Abraham Niclas Edelcrantz konstruerade en optisk telegraf och räknas som den svenska telegrafins fader.
Tekniska museets
Museivägen 7, Gärdet i Stockholm.
Buss 69 till Museiparken.
Vackra promenad- och cykelvägar utmed Djurgårdsbrunnskanalen.
Telegrafboken av K.V. Tahvanainen
Telegrafboken berättar om den elektriska telegrafen i Sverige. Boken är på 104 sidor, i 4-färg och finns till försäljning i Tekniska museets butik. Följande text är utdrag ur boken.
Den elektriska telegrafen är grunden för all modern telekommunikation. Telegrafen har tagit olika former fram till dagens snabba och mångskiftande textkommunikationssystem via morsesystemet, teleprinter, telex, telefax och IT. Det är idag svårt att fatta vilken revolutionerande nyhet den elektriska telegrafen innebar när den kom vid mitten av 1800-talet - för nyhetsförmedling, affärsverksamhet, för statliga myndigheter och för privatpersoner.
Under 1840-talet kom rapporter från utlandet som talade om att använda elektricitet för telegrafering. Detta skulle göra det möjligt att kommunicera oberoende av dagsljus och väderlek. Två officerare vid den svenska Telegrafinrättningen, J. F. von Heland och A. L. Fahnehjelm, arbetade med att konstruera ett svenskt elektriskt telegrafsystem. I en "ödmjuk rapport" i januari 1847 meddelade de att de hade konstruerat en telegraf som byggde på de optiska kodsignalerna. Dessa ersattes av elektriska impulser. Systemet fungerade och apparaterna demonstrerades för Riksdagen och för kungaparet. Det svenska experimentet med elektrisk telegraf fördes inte vidare. Det blev Morse-systemet som kom att bli standard för den elektriska telegrafen i hela världen.
År 1852 fick general Carl Akrell, chef för den Optiska Telegrafinrättningen, kungligt uppdrag att planera ett elektriskt telegrafnät i Sverige. Han lämnade sin rapport i slutet av året och föreslog ett nät enligt Morses system med förbindelser mellan huvudstaden och viktiga orter i landet. För att Sverige skulle få förbindelse med andra europeiska länder föreslog han också en undervattenskabel till Danmark, som hade linjer till andra länder på kontinenten. Kungl. Maj:t godkände förslaget och man började bygga en telegraflinje Stockholm-Uppsala. Morseapparaterna med tillhörande instrument tillverkades inom landet medan telegraftråden importerades från England. Förbindelsen provades med framgång i juli 1853 och linjen öppnades officiellt för allmänheten den 1 november 1853. General Akrell, som var 74 år, utnämndes till chef för Kongl. Electriska Telegraf-werket och lämnade inte befattningen förrän vid 83 års ålder.
Fahnehjelms och von Helands elektriska telegraf. Foto: Tekniska museets arkiv.
Det nya kommunikationsmedlet hälsades med entusiasm vartefter telegraflinjerna sträcktes ut till Göteborg och södra Sverige. En göteborgstidning skrev om glädjen över "att denna tidevarvets måhända största upptäckt blivit vårt land och vår ort tillgodogjord till oberäknelig nytta för den allmänna bildningen och den industriella rörelsen". Det var också viktigt att förbinda Stockholm med huvudstäderna på kontinenten eftersom den politiska situationen i Europa var hotande. I januari 1855 öppnades telegrafförbindelser via Danmark med de viktigaste europeiska länderna. Nyheter och meddelanden kunde då förmedlas på en bråkdel av den tid - dagar och veckor - som det hade tagit tidigare."
Telegrafnätet byggdes snabbt ut i södra Sverige och 1855 öppnades förbindelse med Norge. En linje byggdes också till de norra delarna av landet med anslutning av åtskilliga städer, huvudsakligen utmed kusten. Staden Haparanda vid finska gränsen fick telegrafstation 1857. De internationella förbindelserna utsträcktes 1860 genom att linjen Stockholm-Haparanda anslöts till linjen Åbo-Tornio på finska sidan. Därigenom fick Sverige telegrafförbindelse med Finland och Ryssland.
Telegrafdirektör A. H. Öller i Stockholm grundade 1857 en särskild telegrafverkstad. Han hade experimenterat med telegrafapparater och gjort nya konstruktioner. Han fick tjänstledigt och firman, Öller & Co., blev huvudleverantör av telegrafutrustning till Telegrafverket. Firmans produkter utmärktes av mycket hög kvalitet. För övrigt blev en yngling, Lars Magnus Ericsson
Efterfrågan på telegraftjänst tycktes omättlig. Företrädare för en mängd städer och andra orter begärde att få telegrafstationer. Under 1872-1874 upprättades omkring 30 nya telegrafstationer och vid slutet av 1874 var antalet 151. Längden av telegraftrådarna var 18 800 kilometer. Eftersomjärnvägarna
Telegrafapparat med tillhörande pappershjul och remsbana. Tillverkad i Öllers verkstad. Foto: Tekniska museets arkiv.
Behovet av internationella telegrafförbindelser växte. Sverige behövde en direkt förbindelse med Tyskland och en undervattenskabel lades och togs i bruk 1865. Flera projekt syftade till att förkorta de internationella linjerna. År 1869 förenades tre telegrafbolag till Det Store Nordiske Telegraf-Selskab med säte i Köpenhamn. Genom att lägga undervattenskablar mellan Storbritannien, Norge, Sverige och Danmark å ena sidan och Finland och Ryssland å den andra skapade bolaget ett kabelsystem som var oberoende av landförbindelser på kontinenten.
Den stora händelsen i fråga om internationella förbindelser ägde rum 1866. Liksom flera andra europeiska länder förenades Sverige med det amerikanska telegrafnätet genom en atlantkabel. År 1868 började det Indoeuropeiska Telegrafbolaget bygga en linje över land från Europa till Indien. Efter flera problem med bygget i oländiga bergstrakter kunde linjen öppnas 1870. Det Store Nordiske Telegraf-Selskab fick uppdraget att förena en rysk transsibirisk telegraflinje från S:t Petersburg till Vladivostok med undervattenskablar till Kina och Japan. Denna förbindelse mellan Europa och Östasien togs i trafik 1871. I början av 1870-talet täcktes praktiskt taget hela världen av ett elektriskt telegrafnät.
Ett nytt snabbt telegrafsystem togs i bruk 1874. Det var det så kallade Wheatstone-systemet med maskindriven apparatur. För att öka trafikkapaciteten på ledningarna införde Telegrafverket också duplex, som gjorde det möjligt att sända flera telegram samtidigt på linjerna.
När internationella förbindelser öppnades måste de anslutna ländernas förvaltningar träffa överenskommelser om taxor, expeditionsföreskrifter m.m. I början av 1865 inbjöd franska staten representanter för alla europeiska länder att delta i en telegrafkonferens i Paris. Den 17 maj 1865 undertecknade delegaterna från de deltagande 20 länderna en internationell telegrafkonvention. Man övergav där tidigare zonsystem och införde i stället ett enhetligt telegramporto för varje land, vilket medförde betydande taxenedsättningar. Vidare infördes bland annat en del nya tjänster i fråga om telegram. Den 17 maj räknas som Internationella Teleunionens födelsedag.
Ombord på kabelfartyget Great Eastern följde en journalist och en tecknare det svåra arbetet att lägga telegrafkabeln. Här är en ögonblicksbild från den 2 augusti 1865 då man upptäckte att kabeln brustit. Ill: The Illustrated London News.
I slutet av 1877 började telefoner användas i Sverige. I Telegrafverket var man naturligtvis intresserad av det nya telekommunikationsmedlet och hur det skulle kunna användas för att sända telegram. I en rapport till Kungl. Maj:t anmälde dock Telegrafstyrelsen att telefonen "åtminstone för närvarande" inte medförde någon fördel jämfört med de vanliga telegrafapparaterna. Telegrafstyrelsen citerade en gammal latinsk sentens: Verba volant, scripta manent, d.v.s. "Det talade ordet förgår, det skrivna består". Inom några år måste Telegrafstyrelsen ompröva sin ståndpunkt. Telefonen blev en stor framgång och enskilda telefonnät byggdes snabbt ut i hela landet. Det var tydligt att telefonen kunde bli en allvarlig konkurrent till telegrafen och på begäran av Telegrafstyrelsen stadgade Kungl. Maj:t att mellanortsförbindelser inte skulle få byggas utan statens medgivande.
De första proven med trådlös telegrafi gjordes vid Flottan 1899. Kustradiostationer uppfördes och öppnades för allmän korrespondens med fartyg 1910. Telegrafverket öppnade sin första kustradiostation 1911 i Göteborg, följd av flera stationer utmed svenska kusten. Även flera fasta radioförbindelser med utlandet öppnades under första världskriget för att ersätta brutna kabelförbindelser.
En australisk journalist, Donald Murray, hade uppfunnit en typtryckstelegraf som automatiskt skrev telegrammen med tryckta tecken och bokstäver på mottagarstationen. Telegrafverket provade systemet på förbindelsen Stockholm-Göteborg. Det motsvarade dock inte förväntningarna utan måste snart överges. I stället infördes Wheatstone-Creed-systemet som använde hålremsor för sändningen. En likadan remsa mottogs på adresstationen. Den sattes in i en printer och texten skrevs ut på papper. De första Wheatstone-Creed-apparaterna i Sverige installerades 1913. De var mycket driftsäkra och hade stor trafikkapacitet, vilket kom väl till pass när telegraftrafiken ökade enormt under första världskriget.
När första världskriget bröt ut 1914 fanns ett väl utbyggt telegrafnät som täckte hela världen. Kriget medförde att många förbindelser bröts och telegraftrafiken måste omdirigeras. Eftersom Sverige var neutralt blev det en sorts telegrafcentral för Europa och kom att fungera som förmedlare av trafik mellan länder som inte längre hade direkta förbindelser. Mängden av internationell trafik via Stockholm ökade enormt, delvis beroende på den ökade volymen av presstelegram och även därför att kod och chiffer inte längre tilläts i telegram.
En ny form av telegramservice infördes 1912, då telegram för uppvaktning och gratulation kunde fås utskrivna på särskilda lyxblanketter mot en extra avgift. En del av extraavgiften tillföll Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos. Kända konstnärer anlitades för att utforma lyxblanketterna och lyxtelegrammen blev mycket populära redan från början. År 1949 uppgick antalet inländska lyxtelegram till 4.3 miljoner, d.v.s. 83,1 % av det totala antalet inländska telegram. Efter denna toppnotering minskade lyxtelegramtrafiken successivt och efter en utredning upphörde den då olönsamma tjänsten 1977. Då hade omkring 72 miljoner lyxtelegram befordrats inom landet och cirka 53 miljoner kronor hade tillförts kampen mot tuberkulos och andra folksjukdomar.
Allmänheten fortsatte att sända lyckönskningstelegram men på vanliga blanketter. Därför infördes en särskild lyxfolder 1984. Mot en extra avgift kunde man få telegrammen insatta i foldern och avlämnade per post. År 1991 ersattes lyxfoldern med nya lyxtelegramblanketter i samarbete med ett privatföretag som åtog sig avlämningen av inländska telegram.
I början av 1900-talet hade professor Arthur Korn i Tyskland konstruerat ett system för att sända fotografier telegrafiskt. Det togs i praktiskt bruk 1907 när bildtelegrafi infördes mellan Tyskland, Frankrike och Storbritannien. I slutet av samma år anslöts danska och svenska dagstidningar till detta nät. År 1929 infördes Siemens-Karolus-Telefunkens bildtelegrafsystem på Stockholms telegrafstation. Bilder kunde då utväxlas med de flesta europeiska länder och även vissa utomeuropeiska länder. Under andra världskriget bröts de flesta bildtelegrafförbindelserna men de återupptogs efter kriget. De gamla tyska apparaterna i Stockholm ersattes med en modern brittisk Muirhead-anläggning. Bildtelegrafen förlorade dock snabbt sin betydelse när den moderna Telefax-servicen infördes internationellt. Bildtelegrafservicen vid Stockholms telegrafstation lades ned 1979.
I samarbete med Radio Corporation of America (RCA) öppnades en direkt transatlantisk radioförbindelse mellan Sverige och USA i december 1924. Den svenska långvågsstationen uppfördes i Grimeton på västkusten med alternatorer som hade konstruerats av den svenskfödde Ernst Alexanderson, chefsingenjör vid RCA. Stationen invigdes officiellt av kung Gustaf V 1925. Den fick mycket stor betydelse för den direkta kontakten med USA, i synnerhet under andra världskriget då kabelförbindelserna över Atlanten bröts. Under 1920-talet öppnades flera fasta radioförbindelser mellan Sverige och andra länder i Europa. Gradvis ersattes långvågsstationerna med kortvågssändare. Efter krigsutbrottet 1939 spelade kortvågsförbindelserna en viktig roll då de ersatte avbrutna kabelförbindelser.
Omkring 1930 inleddes en ny epok i telegraftekniken i Sverige. Teletypeapparater av det amerikanska fabrikatet Morkrum-Kleinschmidt togs gradvis i bruk i stället för de vanliga Morse- och Wheatstone-Creed-systemen. De nya telegrafapparaterna liknade vanliga skrivmaskiner med tangentbord och använde ett nytt, speciellt telegrafalfabet, det s.k. femenhetsalfabetet. Signalerna var sammansatta av fem impulser i olika kombinationer där varje signal föregicks av en startimpuls och avslutades med en stoppimpuls. Teletypapparaterna ersattes senare av teleprintrar. Bärfrekvenstelegrafi, där en telefonförbindelse användes för flera telegrafkanaler, infördes 1923 och medförde en väsentlig utökning av antalet telegrafförbindelser.
Alexandersons högfrekvensgeneratorer vid långvågsstationen i Grimeton. Foto: Tekniska museets arkiv.
Liksom Stockholms telegrafstation under första världskriget fick rollen som något av en telegrafcentral för Europa fick den under andra världskriget en liknande roll, men nu i ännu högre grad. Telegrafkablar bröts över hela världen, diplomatiska förbindelser upphörde och Radiocentralen i Stockholm öppnade nya radioförbindelser med praktiskt taget alla delar av världen. Exempelvis sändes den officiella brittiska krigsförklaringen mot Japan från London via Stockholm till Tokyo och i augusti 1945 vidarebefordrade Stockholms Radiocentral meddelanden mellan Japan och USA om att öppna direkt radioförbindelse sedan Japan hade kapitulerat. Under kriget ökades radiotelegramtrafiken över Stockholms Radiocentral nästan åttafaldigt.
Vid slutet av andra världskriget användes Wheatstones snabbskriftsystem för morse på alla de direkta radiotelegrafförbindelserna med andra länder. Under 1949 började de första teleprintrarna användas på sådana förbindelser. Extra värdefullt var att de kunde förses med utrustning för automatisk felkorrigering enligt det s.k. TOR-systemet. Detta "Teleprinting Over Radio"-system gjorde det möjligt att använda fjärrskrift även på radioförbindelser som var mycket utsatta för störningar.
Wheatstone-expedition på Radiocentralen i Stockholm, 1940-talet. Foto: Tekniska museets arkiv.
När fjärrskrivmaskiner började användas vid slutet av 1920-talet förenklades telegraferingen så att det inte behövdes specialkunskaper i telegrafering för att sköta den. Det blev då möjligt att anordna särskilda telegrafnät där flera abonnenter kunde kopplas på samma sätt som i ett telefonnät. Internationella regler för abonnenttelegrafi fastställdes och det nya systemet kallades Telex, som en förkortning av "Teleprinter Exchange Service". Det infördes i Sverige 1945. År 1952 anslöts också telegrafstationer till telexnätet, vilket gjorde det möjligt att sända telegram direkt till andra telegrafstationer utan omtelegrafering på förmedlingsstationer. En ny generation teleprintrar infördes 1977. Apparaterna var elektroniska i motsats till de tidigare elektromekaniska och 1985 lanserade Televerket en ny, helt elektronisk telexterminal med ordbehandlings- och minnesfunktioner. Den kunde fås med textskärm vilket underlättade redigeringsarbetet.
Från början av 1950-talet minskade den inländska telegramtrafiken år efter år. Den utländska telegramtrafiken började också minska ungefär vid samma tid men i långsammare takt. För att undvika det kostsamma manuella arbetet vid Stockholms telegrafstation införde Televerket i maj 1974 ett datorstyrt automatiskt telegramförmedlingssystem, ATESTO (Automatic Telegraph Exchange for Stockholm's Telegraph Office). ATESTO innebar att de telegram, som kom in till anläggningen från de olika telegrafstationerna, automatiskt sorterades till rätt avgående förbindelse, placerades i kronologisk köordning och i tur och ordning automatiskt sändes till adresstationen. På detta sätt förmedlades både inländsk och utländsk telegramtrafik. Trots ATESTO och andra rationaliseringsåtgärder blev telegraftrafiken allt mer olönsam. Efter en omfattande utredning vidtogs en rad drastiska åtgärder i maj 1977. Lyxtelegrammen slopades, avlämning med bud upphörde etc. All telegramverksamhet upphörde vid mer än 700 teleexpeditioner och öppethållningen vid de få kvarvarande telegrafstationerna begränsades.
Det blev med tiden klart att ATESTO hade tjänat ut och en ny utrustning, kallad Meritel, togs i drift i februari 1991. Meritelsystemet kunde hantera meddelanden till och från en rad olika tjänster: telex/teletex, telegram, "electronic mail", telefax och videotex, antingen automatiskt eller med hjälp av en expeditör. Televerket upphörde som affärsdrivande verk den 1 juli 1993 och blev statligt bolag, Telia AB. Den återstående telegramverksamheten ingick i dotterbolaget Telia Infomedia Respons AB. Senare har verksamheten överförts till Telia TeleCom AB.
Under den elektriska telegrafens första århundrade rådde ingen tvekan om vad ett telegram var. Det var ett skriftligt meddelande på papper, inlämnat på en telegrafstation eller intelefonerat dit. Telegrammet vidarebefordrades över ett telegrafnät som omfattade praktiskt taget hela världen. Det bars ut till adressaten eller telefonerades ut. Vid mitten av 1900-talet började gränserna mellan telegram och annan textkommunikation att bli mera diffusa. Med Telex flyttades fjärrskrivmaskiner ut till telegrafkunder och omkring 1980 började Telefax snabbt spridas över världen, lätt att sköta och lättillgänglig över det globala telefonnätet. Telegrammet som id finns kvar också i datakommunikation, elektronisk post och Internet, även om det sökt nya former.
För mer än 200 år sedan lade svensken A.N. Edelcrantz
ATESTO-anläggningen under 1970-talet. Foto: Tekniska museets arkiv.
Museivägen 7, Gärdet i Stockholm.
Buss 69 till Museiparken.
Vackra promenad- och cykelvägar utmed Djurgårdsbrunnskanalen.
|
|
||
|
| ||
|
|
| |
